comewithmesaturday.blogg.se

"Det är en väldigt fin fasad". Jag har alltid varit väldigt duktig på att dölja hur jag mår för min omgivning, inte allra minst min familj, och min psykiska ohälsa har genom hela min tid som tonåring gått upp och ner som i en bergodalbana. Men det är ingenting som jag någonsin velat prata om med människor, utan håller det hellre för mig själv och hoppas det ska försvinna med tiden.

"Du är alltid så himla glad" ja, men det reflekterar inte hur man mår på insidan.
Jag har alltid, sedan jag var liten, haft problem med självkänslan och har än idag inte full kontroll över den. Dock kan jag tänka mig att människor inte uppfattar mig så då jag alltid är den personen som bjudit på mig själv och som alltid haft väldigt mycket vänner. Aldrig haft svårt för att knyta nya vänskapsband eller svårt för att föra en konversation. Utan min brist på självförtroende ligger och bubblar långt under ytan.

Känslan av att känna sig tjock.
När jag var 6 år gammal spydde jag mellan 5-10 gånger varje morgon i sex månaders tid genom att frivilligt framkalla spya när jag satt hukad över toaletten. Detta berodde på att mina föräldrar började jobba tidigt på morgonen och att jag var ensam med de äldre barnen, jag kände mig inte trygg och trivdes inte. Jag ville inte gå till fritids på morgonen och visste att den enda utvägen var att försöka spela sjuk. Detta funkade väl säkert i några dagar men det hela fortsatte i nästan ett halvårstid. Har på senare tid fått berättat för mig att det inte bara handlade om att jag inte ville gå till dagis, utan att jag även sa till mina föräldrar att "små barn ska inte vara tjocka".
Det var någonstans här som det hela började. Åren gick och jag tryckte ner mig själv psykiskt mer och mer, det fanns ingenting som kunde ändra de tankarna.
Väl i tonåren började jag istället tröstätandet. Mamma, min älskade fina mamma, var väldigt duktig på att baka kakor vid det här laget och det var sällan det inte fanns en kakburk i frysen som skrek mitt namn när tjockistankarna sattes igång. Jag hämtade då 8-12 kakor, hetsåt de till en film - tills jag hade ätit upp de och mådde så dåligt över vad jag gjort att jag gick in på toan och körde ner skaftet på tandborsten i halsen tills jag spytt upp minsta lilla partikel av kakorna. Och detta höll på i flera år. Inte varje dag, inte varje månad men periodvis när jag kände att jag inte längre hade någon kontroll. Det blev till ett självskadebeteende på något sätt. För jag visste att jag i slutändan inte skulle må bra av detta och det var väl det som triggade mig lite.
Har alltid varit avundsjuk på människor som sagt att de hatar att spy, att de tycker att det är det äckligaste som finns, för hade jag känt så hade jag nog inte hamnat i den sitsen jag varit i. Jag var så van vid att kräkas att jag inte längre såg det som någon jobbig grej. Det utvecklades till en vanesak.

Men det gick i perioder. När jag inte hetsåt så åt jag inte alls istället. Jag hade ingen balans i livet och misshandlade min kropp ganska rejält. Det förstörde så mycket mer än det gjorde nytta. Jag föraktade somrarna för att det enda jag tänkte på var hur tjock jag skulle se ut på stranden det året igen. Jag hade oftast träningsshorts för att dölja mina ben och hade alltid armen för magen för att jag inte ville att någon skulle se fettet som gömde sig därunder. Jag tyckte inte om att vara i simhallen och älskade när vi hade idrott som sista lektion i skolan och jag kunde cykla hem och duscha istället för att visa mig i omklädningsrummet.
Detta är ingenting som pågått i en månads tid, utan har utvecklats sakta men säker under hela mitt liv.
Idag är jag 20 år gammal, jag laddade i februari för första gången i mitt liv upp en bild på mig själv i bikini, jag badade i Australien utan att känna mig tvungen att dölja kroppen en enda gång och i sommar har jag bytt ut långbyxorna mot klänning istället. Jag säger inte att mitt självförtroende är bra, men det är på bättringsvägen mot vad det en gång har varit.

Med detta vill jag bara säga att vi måste våga prata om psykiskt ohälsa. Vi måste börja prata om den smärta folk fajtas med som inte syns, alltifrån mobbning till ätstörningar till självmordstankar. Det är okej att känna. Det är okej att vara ledsen. Men det är inte okej att förminska någons känslor när den säger att man inte mår bra psykiskt. För psykisk ohälsa är precis lika viktigt att bota som cancer. Och vi måste bli bättre på att prata om detta ämne. För man är aldrig ensam. Man är inte ensam om hjärnspöken. Alla har de. Vissa mer än andra, men det gör det inte till ett mindre problem.
Det blir bättre. Man måste bara hitta sitt sätt för att komma över den tröskeln och man kanske till och med behöver ta till proffesionell hjälp, men det blir bättre. För mig blev det. Det tog många år. Men det är en successiv process värd att härda ut.

"Det är okej att känna. Det är okej att känna sorg, ilska, ångest, att depressionen tar över, att energin inte räcker till, eller att du är glad. Det finns ingen som kan säga åt dig att du känner på ett visst sätt, eller att du borde må på ett visst sätt. Oavsett vilka känslor du har inom dig så är de dina och det är okej att acceptera dem."